Jag glömmer bort att andas...
Jag pratade med min kära vän A-L på msn förra veckan efter att hon kommit hem från Berlin. Hon hade varit och sett Babyshambles konsert. Hon fick biljetten och resan i julklapp av hennes sambo/fästman och bror. Vi vågade knappt prata om det, innan konserten, av rädsla att den skulla ställas in. Nu gjorde den inte det tack och lov. Jag tror iofs inte att man behöver oroa sig så mycket för det just nu. Pete verkar ha tagit sig i kragen och håller sina turne löften vid liv =) Tur är ju det! Jag ser ljuset i tunneln.. äntligen kanske jag får se dom igen, istället för att mätta min hunger med youtube-klipp!
Sen jag såg Pete första gången på Hultsfred, så har jag haft biljett till Babyshambles tre gånger. Alla gånger har han ställt in. Jag har inte direkt varit förbannad som många andra, jag har mest kännt förtvivlan över tanken att aldrig mer så dom live. Istället har jag suttit klistrad vid datan och kollat på klipp från olika konserter.
När jag fick höra att dom var bokade till Hultsfreds festivalen i år så visste jag inte vad jag skulle känna....
Kommer dom komma denna gång eller ska mitt hjärta sjunka ner i magen ännu en gång?
Men efter dessa glada nyheter så hoppas jag igen. Sen kom han ju faktiskt till Hultsfred sist han var bokad, dock en timma försent, men bättre sent än aldrig.
Min kära sambo tyckte vi skulle vänta och se om han kommer till andra orter i Sverige i sommar, eftersom Hultan krockar lite med våra andra semesterplaner detta år, sen har vi ju faktiskt vart där fem år i rad...
Jag bara fnös.. "snälla.. kommer han till en annan ort drar jag givetvis dit.. OCKSÅ...." Som att en konsert skulle räcka. Jag tror inte folk riktigt fattar.. Hade jag haft pengar och möjlighet, skulle jag lätt följa dom på hela turneén.
I vilket fall som... för att förklara rubriken på detta inlägg...
När jag och A-L pratade om konserten så försökte hon förklara känslan, hur det var osv.. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.. hur hon skulle förklara.. "det går inte att försöka beskriva.. det blir ändå inte rätt"
Jag förstår dej A-L.... men nu har jag iallafall ett sätt att beskriva hur jag känner när jag ser Babyshambles.
Jag glömmer bort att andas. Jag känner knappt min kropp, och alla andra ljud omkring mig försvinner....
Animal planet
Måste bara säga att animal planet är den bästa kanalen som finns :P
Animal rescue är ju det bästa man kan titta på. Man blir riktigt förbannad ibland, men det är väldigt intressant och underhållande. Det handlar förstås om djur som blivit illa behandlade av sina ägare, och animal rescue räddar dom och omplacerar dom. Tack och lov så får man nästan alltid se lyckliga slut. Vad jag har förstått är det inte alltid det slutar lyckligt, men det slipper man se.
Idag. däremot, så fick man se en hund som har blivit "kampad", alltså att ägaren har haft den i hundslagsmål för att tjäna pengar. Den hunden fick givetvis avlivas för att den bedömdes vara en fara. Helt förståeligt. Men jag blir så in i helv-te förbannad!! Ingen frisk människa utsätter en annan varelse för sådant plågeri. Är man så penga kåt och ute efter spänning, kan man f-n hellre sälja sig själv och spela bort pengarna i Vegas!! Jag hatar djurplågeri (som de flesta andra friska människor) och skulle nog inte kunna hålla mig från att klippa till dom asen som plågar sina djur. Tur då att jag inte arbetar med att åtala djurplågare.
Det handlar ju om alla möjliga sorters plågeri, men oftast handlar det om att man helt enkelt lämnat djuret åt sitt öde, utan vatten och mat. Igår t.ex. fick jag se en hund (på programmet givetvis) som var kopplad vid ett träd, död. Ägaren hade alltså lämnat den där att dö helt enkelt! Mitt blod kokar!
Oftast är djuren så himla goa och mysiga. Fattar inte att man har hjärta att göra något sådant. Det kommer jag aldrig att göra.
Vilken tur att det finns eldsjälar som orkar arbeta ideellt för att skydda dessa utsatta sötnosar! Och vilken otur att världen förpestats med bottenskrap som saknar förmågan att ha empati, och framförallt kärlek för andra varelser än sig själva.
Fattar inte ens varför de anstränger sig att skaffa djur från första början om dom inte tänker ta hand om dom.
Jag kramar om min fina vovve och mitt hjärta brister vid tanken på att någon skulle kunna göra henne illa.
Första gången hon fick i sig något hon inte skulle, (vilket händer ofta med valpar, de käkar ju allt) så ringde jag larmcentralen i ren paniiik för att fråga vad jag skulle göra. Dom tyckte kanske jag överreagerade en aning, haha, men jag reagerade iallafall. Min kära Dolce är kanske lite bortskämd, eller ganska mycket, men hon betyder så oerhört mycket för mig. Samma sak med mina två katter =)
Så.. varför tittar då en djurvän på animal rescue egentligen, med tanke på hemskheterna man får se? Ja, den enda förklaringen jag har är egentligen är att det är så underbart att se när det går bra. När valparna räddas, när katterna får ett nytt hem och när hästarna (har även ridit som barn så hästar är lite av favve djur) får en redig hage att springa i.
Jag älskar lyckliga slut <3
Tjingeling
Angående det förra inlägget
Det handlade inte om att kasta skit på dom som väljer att skaffa barn sent/senare. Det handlade kort och gott om att alla har samma rätt till att få välja när dom vill skaffa barn. Sen menar jag inte heller att man bara ska skaffa ungar utan att tänka efter, men många tror att unga mammor inte har gjort det. Det är där problemet ligger. Det behöver inte vara en impulsiv handling som man senare kommer att ångra, bara för att man skaffar barn ung!
Så.. power till alla mammor från fertilitetens entre och framåt =)
Tjingeling ;)
Unga mödrar
Det går en jätte bra dokumentär serie som heter unga mödrar. Jag har sett de flesta avsnitten och har alltid nått att fundera på efter det är slut. Det är ett gäng danska tjejer som fått barn i ung ålder. Dom är väll mellan 16-20.
Man får följa några stycken av dessa mammor i deras vardag och se hur dom klarar av det.
Jag tycker väll inte att problemen dessa mammor stöter på är någon skillnad från vad äldre mammor stöter på.
Det är tajt med pengar. det är kolik barn, det är föräldra ansvars fördelning osv. Dessa problem alla mammor stöter på oavsett om man valt att vänta tills man är 40, eller om man valt att behålla ett barn man kanske inte planerat, i 16-års ålder.
Ett problem som alla dessa mammor har gemensamt, som jag egentligen inte anser är deras problem, är fördomarna mot dom. Utan detta problem skulle dessa mammor vara som vilken mamma som helst med allt vad det innebär.
Men vardagen blir givetvis svårare när man ständigt får blickar av andra mammor när man går med sin vagn, barnmorskor som ska springa på hembesök varje vecka för att kolla att dom klarar det, viskningar och ibland kommentarer rätt ut.
Vad är då problemet? Att dom är unga mammor eller att samhället vägrar acceptera att alla faktiskt inte väljer en karriär och pengar, framför familjelivet? Att det faktiskt finns vissa som fortfarande värderar familjen?
Jag menar, om jag ska krass, man orkar ju mer i ung ålder än vad man gör när man blir äldre, och ja, jag menar att det är skillnad på 20 och 30 år. F-n, jag känner själv av att man inte orkar springa på stan hela dagarna längre t.ex, och jag är inte långt över 20.
Det jag vill säga är att det faktiskt inte bara är så att man kan klara av det, det kan faktiskt finnas fördelar med att vara ung mamma också.
Ett vanligt argument i frågan barn tidigt eller sent, är att man måste hinna med det man vill göra för sen handlar det om barnen osv. Men alltså, alla vill inte resa jorden runt, bli advokat eller VD för företaget. Och sen är jag helt övertygad om att en människa aldrig kommer till den punkten då man känner att "ja, va f-n älskling, nu har jag gjort allt det jag vill göra, jag vill aldrig mer resa, festa eller avancera i karriären, så nu tycker jag att vi fyller våra tomma liv med ett barn. Vad tycker du?"
Man kommer alltid ha saker man vill göra, men man kan känna längtan efter ett barn och det tycker jag är ett bra skäl att skaffa ett. Nu måste bara samhället acceptera att även unga tjejer kan känna på det viset. Sen har dom ju fler år än de äldre mammorna kvar, att uppfylla sina drömmar. Ett barn sitter inte och luskar ut hur det ska hindra mamma från att förverkliga sig själv.
Ett annat argument är att i den unga åldern vet man kanske inte vad man vill göra, eller så har man inte hunnit komma på det än. Så sen sitter man där med ett barn. Men seriöst, nästan alla drabbas av en fyrtioårs kris. Många springer då ut så stan och ska vara ungdomliga. Då ser jag hellre en 25 åring med kris som springer på stan.. det är faktiskt mindre pinsamt.
En ung kropp klarar även den påfrestning det är, att vara gravid...
Så... jag förstår inte riktigt vad problemet är.. Varför tror så många att en ung tjej inte fixar att ha barn? Varför skulle hon ångra sig mer än en 40 åring? Varför skulle inte hennes förhållande hålla? Varför är hennes önskan efter ett barn omognad och naivitet, medan en äldre kvinnas önskan är stöttad och förståelig?
Jag ska iallafall skaffa barn innan jag är närmre 40 än 20, för det är vad jag vill. Sen hoppas jag att jag och de äldre mammorna kan leka snällt i parken utan gliringar och sneda blickar. Jag kommer inte försvara mig och försöka förklara mig inför någon, då skiter jag hellre i att sitta på bänken med dom och så leker jag kull med mina barn, som jag kommer orka att göra!
Tjingeling 
Tidsfördriv
Jag måste erkänna att jag blir mer och mer förtjust i att blogga.
Läste för övrigt ett totalt puckat blogginlägg förra veckan. Det var så puckat att jag och S inte kunde fatta att det var på riktigt. Det var en tjej som hade så ruttna åsikter att jag kände hur det knöt sig i magen. Jag skrev några kommentarer till henne men släppte det ganska snabbt när jag insåg att det jag skrev inte alls hade någon effekt på hennes trångsynthet. Haha, så såg jag henne ute i Lördags. Vad är oddsen?! Efter noga övervägande bestämmde jag mig för att inte knacka henne på axeln och fråga om hon ville förklara för mig varför jag inte skulle släpa ut henne i håret (hennes svar på min bloggkommentar skulle "piss off" de flesta)
Men jag struntade i henne. Trotts allt hon som måste leva med sig själv.
Vilken tur då att jag är så bra på alla sätt och vis =P
Så nu ska jag hitta någon annan anledning till att jag inte kan plugga eller göra annat jag måste göra.
Måste jag föressten inte surfa lite på min kära Pete´s hemsida? Jo, sen måste jag givetvis kolla om The Strokes har uppdaterat sina bilder.
Mycket att göra nu, antar att pluggandet får vänta.. otur :P
Tjingeling <3
En ansträngning
Så.. därför tänker jag istället för att böla, göra en ansträngning, för jag tycker nämligen inte att jag är en kass bloggare, och jag bryr mig heller inte så mycket om att vara den bästa.. För mig är det inge "credd" att vara number one bloggaren på I-net. Däremot tycker jag det är kul att få skriva av sig istället för att tjata om samma sak med mina nära hela tiden...
Jag har funderat lite på vad jag ska skriva om och kom fram till att, eftersom alla listar en massa saker tänker jag göra det med.
Jag tänker lista de tio bästa konserterna jag varit på. Jag är nämligen en festivalare och har vart på minst två festivaler per år sen sex år tillbaka snart. Så jag har sett en hel del. Jah tror inte att nummer ett kommer att komma som en chock ;)
1. Babyshambles på Hultsfredsfestivalen 2006 - Blandade åsikter om den konserten. En del tycker den sög något fruktansvärt, jag tycker den var fantastisk!
Inte den bästa musikaliska insattsen, men den känslan jag fick när jag stod där går inte att beskriva. Då vill jag även inflika att jag inte var Pete-tokig vid den tidpunkten, blev det efter den konserten =)
2. The Strokes på Hultsfred 2006 - Helt enkelt ruskigt bra! Sådan energi, röj, ös! Och sedan är Jules så galet het ;)
3. Kanye West på Roskilde 2006 - Alla som sett Kanye vet vad jag snackar om. Han är helt enkelt grym!
4. Marilyn Manson på Hultsfred 2005 - Shit, den killen vet hur man bjuder på en show, helt galet. Det var så grymt!
5. Mando Diao på the Tivoli i Helsingborg 2006 - Det var sån´t röj där. Svettades som en gris längst fram. Pallade dock bara en halvtimme, sen stod vi på "balkongen" och tittade. Efter konserten fick min kära sambo N sin andra trummpinne av trummisen :)
6. Morrisey på Hultsfred 2005 - Vet inte vad jag ska säga. Jag älskar The Smiths och Morrisey. Han uppfyllde alla förväntningar
7. Gentleman på Uppsala reggea festival 2003 - Det var en magisk känsla, speciellt när han ställde sig på knä och drog igång Mr Marleys redemption song och uppmana till all sång. Vädret var perfekt och hjärtat bara svällde i kroppen. Tack för den upplevelsen :)
8. The Hives på Way out West 2007 - Hives rockar alltid sten hårt! Marken skakar alltid när dom kör!
9. Juliett and the licks på Way out West 2007 - Juliett är coolast. Så jäkla grym och explosiv!
10. LoopTroop på Hultsfred 2003 - Säkert inte deras bästa konsert, men det var det första bandet jag såg första gången jag var på hultan! LoopTroop är grymmast, vad kan man säga? Efter det har jag sett dom fler gånger än jag kan räkna på fingrarna
Efter nummer två är det utan inbördes ordning! Omöjligt att välja ut. Jag har sett så mycket att det är svårt att ens välja ut tio. Andra grymma konserter är: Kent på Hultsfred, Strokes på Roskilde och Debaser, Alpha Blondy bägge gånger jag sett honom, m.m...
Jag minns just nu, inte alla jag säkert vill nämna. Kan hända att det blir en uppdatering :)
Tjingeling ;)
...
Eftersom jag inte längre läser skvallerpressen har jag inte mycket att säga om min fina Pete, mitt favorit ämne, men jag kan iallafall meddela att han är bokad till hultsfred 08 och jag hoppas verkligen han kommer!
Kanske kan man smita in backstage och få lite riktig info med mig som källa.. litar nämligen inte på några andra källor av kända anledningar!
Min fina vän J, som alltid ser lösningar och möjligheter, aldrig hinder oavsett om det är omöjligt, har värsta bra tipset på hur jag ska få backstage pass.. Han är så snäll... så engagerad i att jag ska få träffa min Pete.. haha...
Haha nu gled jag in på Pete spåret iallafall...
Måste bara erkänna att jag har luskat fram lite om honom iallafall... Jag har ju mina fina skvaller press läsande vänner som kan breifa mej =)
Har även fått höra nya hemskheter om stackars Brittan. När ska dom sluta förfölja henne?
Jag och S pratade om fenomenet Britney. S tyckte att det var synd om henne och att folk borde sluta gotta sig i eländet och inse att hon är sjuk. Tydligen är det många som tycker synd om henne. Nu vet jag att jag kommer låta lite partisk, men vem tyckte synd om Pete? Inte många vad jag kan förstå...
Kan det vara så att man sympatiserar med Brittan för att man sett hur hon var innan problemen, kan det vara för att hon är mamma? Vad handlar det om?
Jag kan iallafall tycka att (om det nu stämmer, men ingen bryr sig ju om att kolla källor) det är värre att sitta inlåst med sina ungar i badrummet nerdrogad i två timmar, än att cracka sin katt. Har aldrig hört att Pete har skadat eller utsatt Estile (hans son) för fara eller obehag...
Visst behöver det inte vara sant att Brittan låste in sig i badrummet med ungarna och knarka ner sig, men om man ska tro på en crackad katt så kan man tro på det...
Jag dömer absolut inte Brittan, jag tar det lugnt med moralsnacket (vilket för övrigt är ett nyårslöfte). Jag vet ju inte vad som är sant. Om allt som sägs nu skulle visa sig stämma så finns det en anledning till att hon gör som hon gör. Jag tror faktiskt, hur cheesy det än låter, att alla människor gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Psykisk ohälsa är inte den bästa förutsättningen man kan ha. I know, har högst betyg i psykiatri... =) (inflikade lite skryt där också)
Ok, jag kan snacka hur mycket som helst om tabloid världens orättvisor.. ligger ganska varmt om hjärtat haha. men ni som läst vet ju min åsikt och det finns inte mycket mer att säga om det egentligen utan att bli långtråkig...
Jag ska försöka att brainstorma fram ett nytt bloggämne.. Tills dess..
T, nu har du äntligen nått nytt att läsa! Puss
