Jobbigt..
Jag orkar inte börja på ruta ett igen, gå hela den vägen jag redan vandrat som var jobbig nog första gången. Vad ska jag med mitt förnuft till om jag aldrig använder det?! Nu är jag där igen!
Känslo freakout!
Jag önskar mig kärlek i julklapp! Riktig kärlek. Kärlek som helar, bygger upp och när. Kärlek som får människor att övervinna svårigheter, tro på sig själv och orka stå emot all skit som världen kastar mot oss! Inte hittepå kärlek som gränsar till vänskap. Sån stark kärlek som gör att man upptar varandras tankar hela tiden. Riktig kärlek för mig innebär att aldrig låta sina egna behov vara på bekostnad av den man älskar. Man utnyttjar inte, struntar i eller slutar att lyssna på den man älskar. Då älskar man inte längre, man bara tror det. Man har bara blivit van vid att ha någon runt sig och det är ganska bekvämt. Men den sortens sätt att älska någon på bidrar tyvärr inte till det man i en kärleksrelation är ute efter. Den bygger inte upp, kittlar inte i magen eller känns som att man gjort rätt val när man valt bort alla andra. Den sortens kärlek känns bara tung och ganska sorglig...
Kan man hitta tillbaka till den riktiga kärleken när man börjar se varandra som nått annat? Kan ett hjärta läka när man blivit totalt dränerad på kraft, tålamod, ork? Kan man bli synlig för någon igen när man börjat bli osynlig? Kan man bli synlig för sig själv? Hitta sitt eget värde när man fått sån låg värdering ur dennes ögon man speglat sig i? Jag vet inte..
Orkar inte vara i mitt eget skinn just nu!
"Orka må annat än bra lixom" är bland det skönaste jag hört. Hörde det av en positiv person för ett tag sen. Skönt att höra att några fortfarande försöker att styra in sina tankar på positiva spår och försöker att inte göra en stor grej av små saker. Vet ju inte om personen i fråga verkligen känner som denne uttrycker, men jag har iallafall försökt att tänka likadant. Försökt att tackla de problem som kommer på bästa sätt. Inse att det är jäkligt risigt med pengar och att jag måste beta av allt innan jag kan fundera på att köpa saker t.ex. Det har fungerat ganska bra. Jag har gjort det jag kunnat, mer kan jag inte göra. Situationen är väll sådär. Bor i andra hand och har inte jätte lång tid kvar på kontraktet. Blir svårt att hitta nytt med två hundar. Men jag tänker att jag iallafall bor någonstans nu och det är jäkligt najs. Bara ställa sig i bostadskö och kämpa med att få nytt. Bostadssituationen ser ut som den gör i Sthlm och det är bara att inse att om jag hade ställt mig i kö tidigare och haft lite framförhållning hade jag haft en lya nu. Vem ska jag skylla på lixom, det är bara att lösa skiten. Jag har långt till jobbet men jag har ju ett jobb, många har inte ens det. Det kunde fan vart värre. Jag orkar faktiskt inte må annat än bra.
Men även med en positiv inställning och kämpa glöd så blir jag jäkligt trött ibland. Just nu är ett sånt tillfälle. Fan vad trött jag är. Sjukt trött på att hela tiden kämpa, för det gör jag, men ensam. Jag behöver någonting tillbaka. Visserligen har universum/gud/ödet gett mig vissa breaks som jag är väldigt tacksam över, men jag önskar att jag fick tillbaka någonting för allt jag försöker ge. Det är svårt att förklara utan att bli för personlig eller att hänga ut folk, men dom som känner mig vet vad jag snackar om. Känts på sista tiden som att jag inte vart mig själv. Jag har i större delen av mitt liv varit en rätt glad och positiv person. Jag låter människor vara precis som dom är. Har aldrig försökt styra eller förändra människor i min närhet. Jag accepterar folks olikheter och inser att alla har mer eller mindre bra sidor. Jag tar oftast det dåliga med det bra. Jag ställer gärna upp för folk så mycket jag kan utan att kräva någonting tillbaka eller dra upp det vid senare tillfällen för att få nått tacksamhets tal. Jag gillar att göra det jag kan för dom jag älskar. Nu känns det dock som att jag har blivit en jäkla kärring som bara gnäller, bråkar och är trist. Ställer krav och trycker ner. Är lättretlig, ledsen och missnöjd. Jag vill inte vara sån. Jag är inte sådan egentligen. Men det har blivit svårare att skaka av sig saker och gå vidare. Min fina syster sa häromkvällen att en av mina bra egenskaper är att jag har lätt för att släppa saker och gå vidare. Den egenskapen vet jag inte om jag har kvar. En annan sak hon sagt är att jag är väldigt kärleksfull och att jag älskar väldigt intensivt (både vänner, familj och partner) och att jag är varm. Känner mig inte varm, känner mig faktiskt iskall och jag orkar inte ge någon kärlek för jag har ingen kärlek alls i reserv. Jag vill inte vara den här personen som jag blivit. Det är ingen jag tycker om.
Jag ska bli pilot pappa!
Undrar om det är som syster säger att jag är i den åldern då man på riktigt börjar få panik över vad man ska bli, hur ens liv ska se ut osv. Jag tror det för jag har aldrig hoppat mellan viljor som jag gör nu. Ena dagen ska jag jobba med film, andra dagen skiter jag i vilket bara jag får in pengar.
Jag ångrar ibland att jag hoppade av skolan, andra dagar kan jag tycka att det var det bästa jag gjort. Jag kan känna att det är för sent att bli nått för att i andra stunden tycka att jag har hela världen framför mina fötter. Det är sjukt jobbigt. Vad ska man göra då? Ska jag vänta tills jag kommer på vad jag vill göra eller ska jag aktivt försöka komma underfund med det? Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att jag visste så mycket förr. Mitt första minne av karriärs prat var med pappa. Han frågade vad jag skulle bli och jag svarade "pilot". Då gick han tillbaka till sin vän som var och hälsade på och sa att hans dotter skulle bli pilot. Han var fullt allvarlig. Han undrade bara vad jag ville, aldrig om jag kunde. Jag har aldrig fått höra "oj, det är svårt", eller "ja då får du kämpa på". Mina föräldrar har alltid trott att jag och mina syskon kan göra precis vad vi ville. Men samtidigt har det aldrig spelat någon roll. Min pappa hade varit lika stolt över mig nu när jag är USK som om jag faktiskt hade blivit pilot. Han var stolt över dom vi var/är inte vad vi skulle jobba med. Det bästa tipset jag fått är "var bara Yasmine", som att det skulle vara nog. Han tyckte det!
Efter att jag glömt mina pilot drömmar ville jag bli gymnastik proffs. Tränade gymnastik när jag var yngre. Då brukade pappa titta på gymnastik tävlingar på teve och ropa på mig för att vi skulle titta tillsammans. Han sa då till sina vänner istället att jag skulle bli den nya Nadja (en gymnastik stjärna på 80talet). Klart att jag trodde det med.
Min sista tävling jag gjorde så fick min trupp silver. Jag blev så förbannad att jag kastade medaljen i soporna och slutade träna..
Efter det ville jag bli rock journalist. Det visste aldrig pappa. Jag slutade prata med honom om mina drömmar, jag vet inte varför. Han fortsatte fråga. Han tipsade om att jag skulle läsa Tyska för det var bra, men förhörde mig sen på min spanska som jag valde istället. Han fortsatte att förklara att jag bara behövde vara Yasmine, att han var stolt över mig och att jag kunde bli precis vad jag ville, men att jag redan var allt man kan önska. Han sa att han älskade oss mer än sitt eget liv.
Rock drömmarna lade jag på hyllan...
Mina drömmar har väll blivit lite mer åtkomliga på sista tiden, men jag tror inte lika mycket på mig själv mer. Att bli sjuksköterska känns svårare nu än gymnastik proffs. Jag ändrar mig hela tiden och det känns inte som att nått är möjligt ibland. Jag önskar att jag kunde sitta med pappa och berätta om mina drömmar nu. Jag kan lova att han hade blåst upp min självkänsla till den grad att jag sprang rakt in på Karolinska och skrek att jag skulle bli läkare, eller så hade jag tyckt att det var helt ok att vara den jag är idag. Yasmine helt enkelt! Jag saknar dej pappa, jag ska försöka ha din röst i mitt huvud nästa gång jag går på jakt efter mina drömmar! Tills vi ses igen <3
