Allt Och Ingenting

Jag ångrar ibland att jag hoppade av skolan, andra dagar kan jag tycka att det var det bästa jag gjort. Jag kan känna att det är för sent att bli nått för att i andra stunden tycka att jag har hela världen framför mina fötter. Det är sjukt jobbigt. Vad ska man göra då? Ska jag vänta tills jag kommer på vad jag vill göra eller ska jag aktivt försöka komma underfund med det? Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att jag visste så mycket förr. Mitt första minne av karriärs prat var med pappa. Han frågade vad jag skulle bli och jag svarade "pilot". Då gick han tillbaka till sin vän som var och hälsade på och sa att hans dotter skulle bli pilot. Han var fullt allvarlig. Han undrade bara vad jag ville, aldrig om jag kunde. Jag har aldrig fått höra "oj, det är svårt", eller "ja då får du kämpa på". Mina föräldrar har alltid trott att jag och mina syskon kan göra precis vad vi ville. Men samtidigt har det aldrig spelat någon roll. Min pappa hade varit lika stolt över mig nu när jag är USK som om jag faktiskt hade blivit pilot. Han var stolt över dom vi var/är inte vad vi skulle jobba med. Det bästa tipset jag fått är "var bara Yasmine", som att det skulle vara nog. Han tyckte det!

Efter att jag glömt mina pilot drömmar ville jag bli gymnastik proffs. Tränade gymnastik när jag var yngre. Då brukade pappa titta på gymnastik tävlingar på teve och ropa på mig för att vi skulle titta tillsammans. Han sa då till sina vänner istället att jag skulle bli den nya Nadja (en gymnastik stjärna på 80talet). Klart att jag trodde det med.

Min sista tävling jag gjorde så fick min trupp silver. Jag blev så förbannad att jag kastade medaljen i soporna och slutade träna..

Efter det ville jag bli rock journalist. Det visste aldrig pappa. Jag slutade prata med honom om mina drömmar, jag vet inte varför. Han fortsatte fråga. Han tipsade om att jag skulle läsa Tyska för det var bra, men förhörde mig sen på min spanska som jag valde istället. Han fortsatte att förklara att jag bara behövde vara Yasmine, att han var stolt över mig och att jag kunde bli precis vad jag ville, men att jag redan var allt man kan önska. Han sa att han älskade oss mer än sitt eget liv.

Rock drömmarna lade jag på hyllan...

Mina drömmar har väll blivit lite mer åtkomliga på sista tiden, men jag tror inte lika mycket på mig själv mer. Att bli sjuksköterska känns svårare nu än gymnastik proffs. Jag ändrar mig hela tiden och det känns inte som att nått är möjligt ibland. Jag önskar att jag kunde sitta med pappa och berätta om mina drömmar nu. Jag kan lova att han hade blåst upp min självkänsla till den grad att jag sprang rakt in på Karolinska och skrek att jag skulle bli läkare, eller så hade jag tyckt att det var helt ok att vara den jag är idag. Yasmine helt enkelt! Jag saknar dej pappa, jag ska försöka ha din röst i mitt huvud nästa gång jag går på jakt efter mina drömmar! Tills vi ses igen <3