Känslo freakout!

Jag önskar mig kärlek i julklapp! Riktig kärlek. Kärlek som helar, bygger upp och när. Kärlek som får människor att övervinna svårigheter, tro på sig själv och orka stå emot all skit som världen kastar mot oss! Inte hittepå kärlek som gränsar till vänskap. Sån stark kärlek som gör att man upptar varandras tankar hela tiden. Riktig kärlek för mig innebär att aldrig låta sina egna behov vara på bekostnad av den man älskar. Man utnyttjar inte, struntar i eller slutar att lyssna på den man älskar. Då älskar man inte längre, man bara tror det. Man har bara blivit van vid att ha någon runt sig och det är ganska bekvämt. Men den sortens sätt att älska någon på bidrar tyvärr inte till det man i en kärleksrelation är ute efter. Den bygger inte upp, kittlar inte i magen eller känns som att man gjort rätt val när man valt bort alla andra. Den sortens kärlek känns bara tung och ganska sorglig...
Kan man hitta tillbaka till den riktiga kärleken när man börjar se varandra som nått annat? Kan ett hjärta läka när man blivit totalt dränerad på kraft, tålamod, ork? Kan man bli synlig för någon igen när man börjat bli osynlig? Kan man bli synlig för sig själv? Hitta sitt eget värde när man fått sån låg värdering ur dennes ögon man speglat sig i? Jag vet inte..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0