Allt Och Ingenting

Ibland när man är ledsen så finns det ingenting någon kan säga för att det ska kännas bättre. Så är det med mig iallafall. Jag kan uttrycka mina känslor för någon, t.ex. min syster för att sedan bara bli arg över hennes respons, hennes sätt att trösta, allt hon säger.
Ibland kanske det är bäst att inte prata med någon alls pga av den klassiska känslan "ingen förstår mig". Men om man håller allt inom sig och går runt och surar så känns det ju bara kasst iallafall.

Problemet just nu, som jag säkert delar med många andra, är känslan av att jag inte presterat någonting i mitt liv. Jag har ingen utbildning, inga häftiga meriter och inga talanger/egenskaper att stoltsera med ALLS. Jag är så jävla medelmåtta som man kan bli, inte ens speciellt snygg.
När jag säger detta till folk i min omgivning är det givna svaret "men du är ju bara 24 år, du har all tid i världen att prestera det du vill." Mitt svar till det är att det inte alls är så lätt. Vadå, tänk t.ex. på alla grabbar som spelar fotboll i hopp om att bli proffs. Dom ägnar hela sin ungdom åt att jaga sin dröm men inser nånstanns i 20 års åldern att det aldrig kommer att bli så. Dom skaffar sig ett dagjobb, spelar korpfotboll med kompisarna som delar deras krossade drömmar och skaffar sig ett favoritlag. Sen sitter dom framför teven med några öl på bordet och skrålar om feldömningar och påstår att DOM vunnit en match om det laget dom hejade på vann nån titel. Så NEJ alla blir inte det dom vill bli, dom lyckas inte bli den dom drömt om att bli utan blir lite bittra istället, halvnöjda, medelmåttor. Vad säger att jag kommer att lyckas då? Jag som inte ens HAR en dröm. Att dom som står mig närmst tror på mig? Nej det känns fint, men det är absolut ingen garanti.

Men jag kommer att fortsätta att skicka bittra sms till min syster och koka när jag får hennes glättiga svar, för nånstanns tror jag att det är bättre att bryta mina negativa tankebanor och argumentera mot min syster än att fortsätta intala sig själv att man aldrig kommer att lyckas.