Hjärta = smärta?
Du ser inte det jag ser.. eller så ser inte jag det du ser. Oavsett så ser vi inte samma sak. Vi tittar inte ens åt samma håll. Därför missar vi allt vackert vi inte borde ha missat. Och så kommer vi bara minnas det vi tittade på när vi vände blickarna åt fel håll. Älskar dej alltid tills jag inte gör det längre. So long my friend
Så jävla medelmåtta
Ibland när man är ledsen så finns det ingenting någon kan säga för att det ska kännas bättre. Så är det med mig iallafall. Jag kan uttrycka mina känslor för någon, t.ex. min syster för att sedan bara bli arg över hennes respons, hennes sätt att trösta, allt hon säger.
Ibland kanske det är bäst att inte prata med någon alls pga av den klassiska känslan "ingen förstår mig". Men om man håller allt inom sig och går runt och surar så känns det ju bara kasst iallafall.
Problemet just nu, som jag säkert delar med många andra, är känslan av att jag inte presterat någonting i mitt liv. Jag har ingen utbildning, inga häftiga meriter och inga talanger/egenskaper att stoltsera med ALLS. Jag är så jävla medelmåtta som man kan bli, inte ens speciellt snygg.
När jag säger detta till folk i min omgivning är det givna svaret "men du är ju bara 24 år, du har all tid i världen att prestera det du vill." Mitt svar till det är att det inte alls är så lätt. Vadå, tänk t.ex. på alla grabbar som spelar fotboll i hopp om att bli proffs. Dom ägnar hela sin ungdom åt att jaga sin dröm men inser nånstanns i 20 års åldern att det aldrig kommer att bli så. Dom skaffar sig ett dagjobb, spelar korpfotboll med kompisarna som delar deras krossade drömmar och skaffar sig ett favoritlag. Sen sitter dom framför teven med några öl på bordet och skrålar om feldömningar och påstår att DOM vunnit en match om det laget dom hejade på vann nån titel. Så NEJ alla blir inte det dom vill bli, dom lyckas inte bli den dom drömt om att bli utan blir lite bittra istället, halvnöjda, medelmåttor. Vad säger att jag kommer att lyckas då? Jag som inte ens HAR en dröm. Att dom som står mig närmst tror på mig? Nej det känns fint, men det är absolut ingen garanti.
Men jag kommer att fortsätta att skicka bittra sms till min syster och koka när jag får hennes glättiga svar, för nånstanns tror jag att det är bättre att bryta mina negativa tankebanor och argumentera mot min syster än att fortsätta intala sig själv att man aldrig kommer att lyckas.
Ibland kanske det är bäst att inte prata med någon alls pga av den klassiska känslan "ingen förstår mig". Men om man håller allt inom sig och går runt och surar så känns det ju bara kasst iallafall.
Problemet just nu, som jag säkert delar med många andra, är känslan av att jag inte presterat någonting i mitt liv. Jag har ingen utbildning, inga häftiga meriter och inga talanger/egenskaper att stoltsera med ALLS. Jag är så jävla medelmåtta som man kan bli, inte ens speciellt snygg.
När jag säger detta till folk i min omgivning är det givna svaret "men du är ju bara 24 år, du har all tid i världen att prestera det du vill." Mitt svar till det är att det inte alls är så lätt. Vadå, tänk t.ex. på alla grabbar som spelar fotboll i hopp om att bli proffs. Dom ägnar hela sin ungdom åt att jaga sin dröm men inser nånstanns i 20 års åldern att det aldrig kommer att bli så. Dom skaffar sig ett dagjobb, spelar korpfotboll med kompisarna som delar deras krossade drömmar och skaffar sig ett favoritlag. Sen sitter dom framför teven med några öl på bordet och skrålar om feldömningar och påstår att DOM vunnit en match om det laget dom hejade på vann nån titel. Så NEJ alla blir inte det dom vill bli, dom lyckas inte bli den dom drömt om att bli utan blir lite bittra istället, halvnöjda, medelmåttor. Vad säger att jag kommer att lyckas då? Jag som inte ens HAR en dröm. Att dom som står mig närmst tror på mig? Nej det känns fint, men det är absolut ingen garanti.
Men jag kommer att fortsätta att skicka bittra sms till min syster och koka när jag får hennes glättiga svar, för nånstanns tror jag att det är bättre att bryta mina negativa tankebanor och argumentera mot min syster än att fortsätta intala sig själv att man aldrig kommer att lyckas.
Jobbigt ämne
Det här är nog det fjärde försöket till ett inlägg. Jag har börjat skriva flera gånger men sedan raderat det och stängt ner datorn. Dels beror det på ämnena jag börjat skriva om och dels för att jag inte kunnat formulera mig på rätt sätt. Det är så mycket som händer just nu så tankarna bara far runt, likaså känslorna. När detta händer så får jag svårt att hålla mig i styr. Jag blir arg och kanske uttrycker mig på olämpligt vis, eller stötande.
Nu ska jag iallafall försöka att ta ett ämne i taget tills jag tömmt ut allt och förhoppningsvis känner mig några kilo lättare.
Det är väll passande att börja med rasismen i Sverige eftersom hela min dag igår blev förstörd pga detta.
För dom som inte vet så arbetar jag som undersköterska i hemtjänsten. De flesta gamla jag tar hand om, med hela mitt hjärta, är givetvis svenskar eftersom invandrare för det första tar hand om sina egna gamla och så är det inte jätte många med invandrar bakgrund som kommit upp i de åldrarna än. Till skillnad från våra gamlas härkomst så är mina arbetskamrater, inklusive jag, "utlänningar". Inom hemtjänst är vi absolut majoritet. Jag älskar det. Vi har alla olika härkomster, språk, olika mat på luncherna, det är kick ass! Vi är väldigt integrerade och ett bra team. Inga problem med svenskarna, alla kommer överenns.
Anledningen till att jag tar upp detta är för att bygga en grund för det jag ska förklara som är så svårt.
När jag kom till en av mina favorit tanter igår så hade hon fixat mat själv så vi satte oss och fikade och tittade lite på teve. Det var nyheter. Först får vi höra om allt hemskt som händer i världen, allt som bubblar under ytan, men det blir nästa inlägg. Sen kommer äckliga jävla Jimmie Åkessons fejs upp i rutan och det drar ihopa sig i min mage. Jag reser mig upp och frågar ***** om hon vill ha lite till kaffe. Hon säger nej och jag sätter mig ner igen. Det tas upp om den falska anklagelsen att några flykting barn ska ha grupp våldtagit några svenska flickor på Husby badet. Jag vet inte om ni läst eller hört om detta men saken var den att några flykting ungar hade tafsat på några tjejer på badet. Nån jävla tidning hade skrivit att det var gruppvåldtäckt och SD hade hakat på detta och hänvisat till denna artikel och anklagat andra svenska medier för att mörka händelsen. Detta resulterade i att NU (nordisk ungdom) hade demonstrerat utanför en flyktingförläggning och kastat ägg mot huset.
För det första! Våldtäkt är en jävligt grov anklagelse! Hur fan kan man säga så om någon annan. I så fall har jag blivit våldtagen av minst ett tjugotal svenska snubbar, och antagligen kommer bli våldtagen av 20 till. Ungdommar tafsar, så ere bara. Det är inte ok, men det är inte våldtäkt. Dom hade strukit flickan på ryggen och över rumpan! Jag har fått händer under kjolen, på underlivet och sedan blivit slagen när jag sagt ifrån. Av SVENSKAR! Men jag har inte gått och sagt att jag blivit våldtagen. Att SD sedan inte vill ta sitt ansvar för den felaktiga informationen är ennu värre! CP Jimmie sitter och säger att vadå ska jag gå till första hands källan osv.. JA det ska du ditt miffo, du är politiker, det är ditt ansvar! Sen tar de avstånd från demonstrationerna. Yeah right, detta är precis vad dom vill. Att med fabricerade historier blåsa liv i elden och uppvigla till hatiska brott. Fatta att dessa BARN kommer ifrån krig, misär och söker skydd här i Sverige. Här fortsätter hatet, förföljelsen, glåporden, diskrimineringen. Men vi ska vara tacksamma! Tacksamma för vad?? Jag blir så jävla lack!
Så sitter jag och **** där då och tittar på skiten. Jag blir röd men vill inget säga. Vi tittar på varandra, ingen tycks kunna bryta isen. Jag reser mig sedan och tackar för kaffet och säger att vi ses igen. Hon tittar på mig och säger att det där är inget att bry sig om. Hon menar så väl att jag blir tårögd, men jo, det är nått att bry sig om. Jag vill inte ens vara kvar på jobbet den dagen. Jag kommer tillbaka till vår lokal och tittar på mina kollegor som jobbar med att torka rumpor på gamla svenska pensionärer till en mini lön och undrar va fan vi gör här egentligen. Vi är ju bara blattar. Kalla oss våldtäkts män, snyltare, parasiter, tjuvar. Skjut mot oss i Malmö, kasta ägg på våra bon, kolla konstigt på oss på tåget och dra blatte skämt. Säg sen ja men jag menar inte alla invandrare, bara dom som kommer hit för att leva på våra skattepengar. Dom du inte känner, dom du inte vet nått om. Klappa dig på axeln och var glad för att du är infödd svensk och åk sen och knulla och sup helt utan respekt för kulturen, i en muslimsk semesterort. Dra åt helvete, jag går till jobbet nu och fortsätter att ta hand om din svenska mormor!
Ni kan aldrig förstå hur det känns att vara blatte i Sverige idag. Vissa dagar vill jag inte ens gå upp på morgonen. Och jag känner ibland bara för att dra mig undan alla svenskar. Men sen träffar jag en människa som **** som trotts sin höga ålder och förhållandevis lilla erfarénhet av invandrare har struntat i allt nonsens. Jag hoppas att jag ska till henne ikväll igen <3
Nu ska jag iallafall försöka att ta ett ämne i taget tills jag tömmt ut allt och förhoppningsvis känner mig några kilo lättare.
Det är väll passande att börja med rasismen i Sverige eftersom hela min dag igår blev förstörd pga detta.
För dom som inte vet så arbetar jag som undersköterska i hemtjänsten. De flesta gamla jag tar hand om, med hela mitt hjärta, är givetvis svenskar eftersom invandrare för det första tar hand om sina egna gamla och så är det inte jätte många med invandrar bakgrund som kommit upp i de åldrarna än. Till skillnad från våra gamlas härkomst så är mina arbetskamrater, inklusive jag, "utlänningar". Inom hemtjänst är vi absolut majoritet. Jag älskar det. Vi har alla olika härkomster, språk, olika mat på luncherna, det är kick ass! Vi är väldigt integrerade och ett bra team. Inga problem med svenskarna, alla kommer överenns.
Anledningen till att jag tar upp detta är för att bygga en grund för det jag ska förklara som är så svårt.
När jag kom till en av mina favorit tanter igår så hade hon fixat mat själv så vi satte oss och fikade och tittade lite på teve. Det var nyheter. Först får vi höra om allt hemskt som händer i världen, allt som bubblar under ytan, men det blir nästa inlägg. Sen kommer äckliga jävla Jimmie Åkessons fejs upp i rutan och det drar ihopa sig i min mage. Jag reser mig upp och frågar ***** om hon vill ha lite till kaffe. Hon säger nej och jag sätter mig ner igen. Det tas upp om den falska anklagelsen att några flykting barn ska ha grupp våldtagit några svenska flickor på Husby badet. Jag vet inte om ni läst eller hört om detta men saken var den att några flykting ungar hade tafsat på några tjejer på badet. Nån jävla tidning hade skrivit att det var gruppvåldtäckt och SD hade hakat på detta och hänvisat till denna artikel och anklagat andra svenska medier för att mörka händelsen. Detta resulterade i att NU (nordisk ungdom) hade demonstrerat utanför en flyktingförläggning och kastat ägg mot huset.
För det första! Våldtäkt är en jävligt grov anklagelse! Hur fan kan man säga så om någon annan. I så fall har jag blivit våldtagen av minst ett tjugotal svenska snubbar, och antagligen kommer bli våldtagen av 20 till. Ungdommar tafsar, så ere bara. Det är inte ok, men det är inte våldtäkt. Dom hade strukit flickan på ryggen och över rumpan! Jag har fått händer under kjolen, på underlivet och sedan blivit slagen när jag sagt ifrån. Av SVENSKAR! Men jag har inte gått och sagt att jag blivit våldtagen. Att SD sedan inte vill ta sitt ansvar för den felaktiga informationen är ennu värre! CP Jimmie sitter och säger att vadå ska jag gå till första hands källan osv.. JA det ska du ditt miffo, du är politiker, det är ditt ansvar! Sen tar de avstånd från demonstrationerna. Yeah right, detta är precis vad dom vill. Att med fabricerade historier blåsa liv i elden och uppvigla till hatiska brott. Fatta att dessa BARN kommer ifrån krig, misär och söker skydd här i Sverige. Här fortsätter hatet, förföljelsen, glåporden, diskrimineringen. Men vi ska vara tacksamma! Tacksamma för vad?? Jag blir så jävla lack!
Så sitter jag och **** där då och tittar på skiten. Jag blir röd men vill inget säga. Vi tittar på varandra, ingen tycks kunna bryta isen. Jag reser mig sedan och tackar för kaffet och säger att vi ses igen. Hon tittar på mig och säger att det där är inget att bry sig om. Hon menar så väl att jag blir tårögd, men jo, det är nått att bry sig om. Jag vill inte ens vara kvar på jobbet den dagen. Jag kommer tillbaka till vår lokal och tittar på mina kollegor som jobbar med att torka rumpor på gamla svenska pensionärer till en mini lön och undrar va fan vi gör här egentligen. Vi är ju bara blattar. Kalla oss våldtäkts män, snyltare, parasiter, tjuvar. Skjut mot oss i Malmö, kasta ägg på våra bon, kolla konstigt på oss på tåget och dra blatte skämt. Säg sen ja men jag menar inte alla invandrare, bara dom som kommer hit för att leva på våra skattepengar. Dom du inte känner, dom du inte vet nått om. Klappa dig på axeln och var glad för att du är infödd svensk och åk sen och knulla och sup helt utan respekt för kulturen, i en muslimsk semesterort. Dra åt helvete, jag går till jobbet nu och fortsätter att ta hand om din svenska mormor!
Ni kan aldrig förstå hur det känns att vara blatte i Sverige idag. Vissa dagar vill jag inte ens gå upp på morgonen. Och jag känner ibland bara för att dra mig undan alla svenskar. Men sen träffar jag en människa som **** som trotts sin höga ålder och förhållandevis lilla erfarénhet av invandrare har struntat i allt nonsens. Jag hoppas att jag ska till henne ikväll igen <3
Snack
Ja nu var det ju ett tag sen jag skrev någonting här. Tänkt att jag ska göra det flera gånger men det har inte blivit av. Det händer inte så jätte mycket just nu. Jobbar, nätshoppar, tränar hundar.
Visst, det har ju hänt en ganska stor sak men det är ingenting jag vill skriva om här. För det första för att jag inte vet hur det kommer att utvecklas och för att det är känsligt.
Min kära vän Sabina messade mig här om dagen och uppmande mig till att skriva ett inlägg. Jag skrev att jag inte hade någonting att skriva om och hon sa att jag iallafall har politiska åsikter. Det har jag, verkligen. Så skrev jag då ett inlägg och hjärtat bara bultade medan jag skrev. Ringde sen och läste upp det till min syster som ville redigera det och sedan försöka få texten publicerad. Av den anledningen har jag inte lagt upp det här. Men ifall ingen nappar kommer inlägget att läggas upp. Funderar dock på att starta en till blogg. En blogg som handlar om mina åsikter och inte så mycket vardags uppdateringar. Jag har ju även min hundblogg (JagochDolce.blogg.se) för att separera ämnen lite gran. På så sätt kan jag skona folk från mina aggro politiska känslor, och från mitt hundprat. Och om någon är mindre intresserad av mitt vardagssnack kan dom kolla in de andra. Jag ska fundera på detta lite till dock.
Jaja annars rullar det väll bara på. Våren kommer och alla snackar väder. I slutet av månaden kommer min kära Tove till Sthlm och hälsar på. Sen åker jag ner till Hbg i mitten av April och firar Sabina fina i efterskott som blir hela 25 år =O Woow vad stora vi e allihopa ;)
Trevlig heeeelg puss
