Allt Och Ingenting

Ibland så blir man påminnd om allt tragiskt i världen. Ganska ofta faktiskt. Som igår när jag tittade på sjukhuset och det var en 17-årig kille som hade cancer. Det är så himmla ofta man ser hemska saker på tv eller läser om det i tidningarna, så man har nästan slutat att ta in det. En löpsedel med ett hemsk sanning blir inte mycket mer än att man registrerar det med ögonen och så flyter det ur medvetandet igen. Men då och då, när man har garden sänkt slår sanningen igenom och det knyter sig i magen samtidigt som det svider till under ögonlocken. I samma ögonblick inser man hur bra man själv har det och hur fåniga mina egna problem är i jämförelse. Sen tycker jag visserligen inte att man ska jämföra problem, för allt är relativt. Men sanningen är den att, iallafall jag, ofta gör mina problem lite större än vad de kanske är.
Det var dessa tankar jag satt med igår efter att ha tittat klart på sjukhuset. Det fick mig att ta mig i kragen efter att ha befunnit mig i en känslomässig koma ett tag. Jag har inte tagit tag i någonting jag behöver ta tag i sen jag kom tillbaka från Stockholm. Jag har bara latat mig medan oron har växt för hur jag ska lösa allt med studier och jobb under hösten. Men nu är allt fixat och jag känner att krafterna börjar återvända. Ibland behöver man verkligen reda ut sina prioriteringar och sluta tycka synd om sig själv.

Ibland kan andras olycka inspirera än att ta tag i sitt egna, förhållandevis enkla liv, och för det är jag tacksam. För ofta är människor så mycket starkare än vad man själv tror att man skulle vara i en hemsk situation. Med det sagt önskar jag givetvis att ingen behövde lida och ha det svårt.

Nu har jag babblat på osammanhängade så det räcker, men jag hoppas jag har fått fram vad jag menar.
Och jag hoppas att jag kan ha kvar den här insikten ett tag till, för tyvärr brukar dessa snilleblixtar avta efter ett tag tills man återigen blir påminnd om hur bra man faktiskt har det.
Här kommer några exempel...

Tack Nadia för att du är världens bästa syster, tack Amir för att du är en stor och stark storebror.  Mamma du är bäst och jag är en liten mamma gris. Fia, hur hade vår familj sett ut utan dej?
Jag har världens bästa sambo, puss.
Sabina, du är mitt guldkorn, och alla andra vänner. Tur att jag har er!

Det här är nog det sentimentalaste inlägget jag skrivit, haha, men jag menar varje ord!

Puss ;)