Allt Och Ingenting

Det går en jätte bra dokumentär serie som heter unga mödrar. Jag har sett de flesta avsnitten och har alltid nått att fundera på efter det är slut. Det är ett gäng danska tjejer som fått barn i ung ålder. Dom är väll mellan 16-20. 
Man får följa några stycken av dessa mammor i deras vardag och se hur dom klarar av det.
Jag tycker väll inte att problemen dessa mammor stöter på är någon skillnad från vad äldre mammor stöter på.
Det är tajt med pengar. det är kolik barn, det är föräldra ansvars fördelning osv. Dessa problem alla mammor stöter på oavsett om man valt att vänta tills man är 40, eller om man valt att behålla ett barn man kanske inte planerat, i 16-års ålder.
Ett problem som alla dessa mammor har gemensamt, som jag egentligen inte anser är deras problem, är fördomarna mot dom. Utan detta problem skulle dessa mammor vara som vilken mamma som helst med allt vad det innebär. 
Men vardagen blir givetvis svårare när man ständigt får blickar av andra mammor när man går med sin vagn, barnmorskor som ska springa på hembesök varje vecka för att kolla att dom klarar det, viskningar och ibland kommentarer rätt ut. 
Vad är då problemet? Att dom är unga mammor eller att samhället vägrar acceptera att alla faktiskt inte väljer en karriär och pengar, framför familjelivet? Att det faktiskt finns vissa som fortfarande värderar familjen?

Jag menar, om jag ska krass, man orkar ju mer i ung ålder än vad man gör när man blir äldre, och ja, jag menar att det är skillnad på 20 och 30 år. F-n, jag känner själv av att man inte orkar springa på stan hela dagarna längre t.ex, och jag är inte långt över 20.

Det jag vill säga är att det faktiskt inte bara är så att man kan klara av det, det kan faktiskt finnas fördelar med att vara ung mamma också.

Ett vanligt argument i frågan barn tidigt eller sent, är att man måste hinna med det man vill göra för sen handlar det om barnen osv. Men alltså, alla vill inte resa jorden runt, bli advokat eller VD för företaget. Och sen är jag helt övertygad om att en människa aldrig kommer till den punkten då man känner att "ja, va f-n älskling, nu har jag gjort allt det jag vill göra, jag vill aldrig mer resa, festa eller avancera i karriären, så nu tycker jag att vi fyller våra tomma liv med ett barn. Vad tycker du?" 

Man kommer alltid ha saker man vill göra, men man kan känna längtan efter ett barn och det tycker jag är ett bra skäl att skaffa ett. Nu måste bara samhället acceptera att även unga tjejer kan känna på det viset. Sen har dom ju fler år än de äldre mammorna kvar, att uppfylla sina drömmar. Ett barn sitter inte och luskar ut hur det ska hindra mamma från att förverkliga sig själv.

Ett annat argument är att i den unga åldern vet man kanske inte vad man vill göra, eller så har man inte hunnit komma på det än. Så sen sitter man där med ett barn. Men seriöst, nästan alla drabbas av en fyrtioårs kris. Många springer då ut så stan och ska vara ungdomliga. Då ser jag hellre en 25 åring med kris som springer på stan.. det är faktiskt mindre pinsamt.

En ung kropp klarar även den påfrestning det är, att vara gravid...

Så... jag förstår inte riktigt vad problemet är.. Varför tror så många att en ung tjej inte fixar att ha barn? Varför skulle hon ångra sig mer än en 40 åring? Varför skulle inte hennes förhållande hålla? Varför är hennes önskan efter ett barn omognad och naivitet, medan en äldre kvinnas önskan är stöttad och förståelig?  
Jag ska iallafall skaffa barn innan jag är närmre 40 än 20, för det är vad jag vill. Sen hoppas jag att jag och de äldre mammorna kan leka snällt i parken utan gliringar och sneda blickar. Jag kommer inte försvara mig och försöka förklara mig inför någon, då skiter jag hellre i att sitta på bänken med dom och så leker jag kull med mina barn, som jag kommer orka att göra!

Tjingeling