Allt Och Ingenting

Just nu känns livet ganska stressigt. Jag känner mig inte stressad för jag stressar sällan upp mig, men jag är absolut medveten om att tidspressen nu, är på gränsen till omöjlig. Jag har så galet mycket som måste göras på väldigt kort tid, och skiter det sig nu, så är det kört. Det är lixom ingenting jag kan skjuta upp och ta itu med senare.
Samtidigt känns det som att jag inte behöver oroa mig, för detta är så pass viktigt att jag aldrig skulle låta det gå åt skogen. Jag kommer pressa mig själv till bristningsgränsen, för det ska mycket till för att jag ska snubbla på mål-linjen!
Men just nu känns det som att jag bara vill lägga undan alla måsten, och bara titta klart på serien på tv.

Förra terminen var minst sagt hektiskt, men då hade jag Bina iallafall. Team nr one! Säg två stycken som kan plugga tillsammans lika bra som vi, och ändå ha tid att gå igenom allt vi har på hjärtat. Det var tider det :)
Men förr eller senare måste man ju klippa navelsträngen.. haha, navelsträngen, vad passande ;)

Nä nu får det bli en cigg, lite mer kaffe och sedan dyka tillbaka ner i litteraturens värld!
Snart ere helg :D

Puuuuss

Ja då har man sökt in till högskolan iallafall.. Nu ere bara att vänta och se om man kommer in. Men en sak jag inte är bra på är just att vänta. När jag ser fram emot saker så känns det alltid som att alla andra dagar där emellan bara slösas bort på nått sätt. Jag bara fördriver tiden och vill att den ska flyga förbi bara för att dagen D väntar. Iofs så har jag mycket mycket mycket att göra innan jag kan förvänta mig att komma in. Har två betyg som jag håller på att läsa upp nu för att ens få behörighet. Men det ska gå.
För övrigt händer väll ingenting jätte spännande just nu. Försöker få hit nån kompis från storstaden som kan hålla mig sällskap, men det går sådär...
Jaja det var bara en liten uppdatering för att jag försöker skjuta upp pluggandet :P

Liv.. Jag måste erkänna att jag inte helt fullt förstod din kommentar, men jag är glad att du kommenterade. Jag tror dock inte att en personlighet, hur stark den än är räcker för att få en tillfredsställande tillvaro. Annars skulle alla starka, fina människor vara lyckliga och lyckade. Så vill jag tillägga att det inlägget var i stundens hetta då allt bara kändes menlöst. Nu har jag slutat tycka synd om mig själv, så inga fler upprörande inlägg :)

Det måste handla om någonting mer, livet. Det får inte vara så att det handlar om att plugga, plugga vidare, skaffa jobb, ha fem veckors semester om året och åka utomlands. Kolla på någon serie på vardagar, käka middag på söndagar och gå ut någon gång i månaden.. Det spelar ingen roll vad folk säger.. Att det handlar om att arbeta med något man trivs med, sen kommer barn osv.. Jag kvävs av tanken att det bara ska gå ut på det! Och jag vill absolut inte ens ha barn så inte ens det ser jag fram emot. Hemska tanke... inte konstigt att jag inte känner mig motiverad till någonting nu.. jag strävar ju efter någonting jag inte ens ser fram emot.. Konstigt nog lyckas jag ändå :S

Vad är detta? 20-års kris? Att klaga är inte klädsamt, så jag hoppas detta inte tolkas som det. Höll bara på att kvävas när jag började tänka på det och var tvungen att få det ur mig.

Och en sak till.. Jag kritiserar absolut inte hela grejen med att hitta ett bra jobb, skaffa familj osv... Alla mina vänner med barn och så verkar gränslöst lyckliga. Jag menar bara att om man inte vill ha barn, vad gör man då? Vad blir det stora i livet då? Hmm...